Jag fick en bukett blommor av min kära.
Buketten har vissnat men jag kan inte förmå mig att slänga blommorna.
De står torkade och utblommade i vasen, men jag förmår inte slänga dem.
Buketten var en lyckönskning. Men det var inte lyckönskningen som hindrar mig att kasta bort de döda blommorna. Utan det att blommorna påminde mig om vem jag en gång var.
Buketten bestod av blåklint, min favorit blomma från min ungdom.
Blommorna jag hade i håret när vi gifte oss. Blommorna som "var jag".
För mig betyder de tillförsikt till livet, hopp och lycka.
Buketten väckte något i mig. Ett minne i kroppen om vem jag är, vem jag var.
De gav en glimt av livet.
