I går läste jag betraktelse som fick mig att stanna upp. Jag läser Tomas Sjödins bok "Jag lutar åt Gud".
Där skriver han om hur de skrapar utsidan av sitt gamla hus och hur han fascineras av det tätväxta virket, med tättsittande årsringar. Hur friskt, stadigt och bra virket ännu är efter hundra år.
Bilden talar till mig.
Uppvuxen i skogen med en pappa som tycker om skogsarbete är bilden bekant.
Som barn har jag räknat årsringarna på stubbar, 40..50...70...hur många år?
Kärnan tät,tät går knappt att räkna.
Min man täljer pilbågar. Han söker ett träslag där årsringarna är synliga och där han kan skala av årsring för årsring från träbiten för att sen formas till en sirlig pilbåge att skjuta med.
Jag har sett på hans tålmodiga arbete. Koncentrerat smeker han träbiten, lätt lätt för han kniven över trät och skalar varsamt av ett skikt åtgången.
Bilden av trä som vuxit i skikt och sedan skalas av smärtar nästan. Det känns som mitt liv.
Just nu känner jag hur jag igen är "under konstruktion". Ett nytt lager tas bort med varsam hand. Jag förstår inte orsaken. Jag ser absolut inte vad slutresultatet kommer att bli.
Att avskalas är smärtsamt.
Jag vill protestera. Gud, du har ju redan skalat av! Finns det fortfarande så mycket arbete kvar i mig?
Mina årsringar kan inte vara många.
Men det är kanske så han vill ha oss.
Bara kärnan kvar.
No comments:
Post a Comment