Jag för en ständig brottnings match med mig själv.
Och jag tror inte att jag på något vis är unik.
Brottningen gäller PRIORITERINGAR.
Ibland känner jag att livet har övertaget, ibland har jag övertaget. Dock endast för korta stunder och så börjar rond femtielva! Om igen prioritera-prioritera-motivera-prioritera.
Just nu lever jag (antagligen) den" bästa tiden i livet", det säger dom äldre och klokare.
Men jag undrar!?!
Takten i livet, valen och alternativen, kraven och förväntningarna på kvinnor i min livssituation och min ålder känns rent ut sagt kvävande, inte alls livsbejakande!
När prioriteringar blir felaktiga och familjen och jag själv håller på att krackelera, då är inte prioriteringsordningen rätt, det känner jag in i minsta fiber i min kropp.
Jag vägrar att känna att "det är såhär det skall vara"!
Det är en livslögn!
Den senaste veckan har morgonandakterna handlat om prioriteringar. "Prioriteringshanden".
Tummen nr 1 är vår livsövertygelse ( Gud),2 vår make/maka, 3 barnen,4 Arbetet,5 Församlingen
Min prioritering är skev. Den haltar och jag vet att ordningsföljden inte alls är rätt, men hur prioritera om?
No comments:
Post a Comment