Några dagar har jag gått och känt på mig att allt inte står riktigt rätt till för ett av mina barn.
Jag har försökt locka fram det som bekymrar. Jag har försökt "prata förstånd". Lista ut vad det kan vara. Till slut gett upp och istället försökt be och vänta ut ett svar.
Oväntat i bastuvärmen kommer svaret. I skymningen sitter bara hon och jag och njuter av tystnaden och värmen. Ute är det kallt och grått. Hennes huvud är ned vänt, axlarna ihop dragna. En suck, ett andetag:
-Mamma, he e så mycki ja sko behöv berätt!
Tiden står stilla. Bastuugnen pyser. Fönstret har fått imma på glaset. Jag sitter stilla. inget annat är viktigt nu.
Sakta väller orden fram. Jag får ta del av hennes vardag och hennes bekymmer. Vi sitter stilla och tänker båda två. Jag låter hennes ord komma i egen takt, försöker att inte ställa frågor eller ge svar. Bara lyssna in.
Stunden känns helig. En stund av förtroende, en stund av tillit.
No comments:
Post a Comment