För några veckor sedan fick jag 26 kg pärlor. Krackelerade glaspärlor i en mörk dov havsblå färg, ametistlila, gröna, genomskinliga, ljusblått och lite lamppärlor blandade med.
Två stora lådor fulla med pärlor sorterades av ivriga händer.
Vad jag ska göra med pärlorna vet jag ännu inte.
Livet just nu känns som 26 kg krackelerade pärlor i dova färger.
En gåva, men jag förstår inte hur allt hänger ihop. För många andra är säkert livet också ett mysterium.
Mina pärlor i livet är krackelerade. Brustna, ofullkomliga. Svåra att förstå sig på.
Många livsberättelser är sådana. Brustna, smärtsamma.
I går fick jag uppleva hur bräckligt livet är. Hur skört allting är. Hur skör jag är.
Tårarna som hulkades fram i en trygg famn fick lösgöra smärtan.
Livet är skört, det är krackelerat. Men det finns en trygg famn.
"Tack Herre att jag inte behöver ta mig igenom ensam.
Tack för att Du håller för all min ilska, all min gråt och alla mina varför.
Tack för att Du aldrig överger mig."
No comments:
Post a Comment