Den objudna följeslagaren

Känslan av otillräcklighet är en objuden följeslagare för mig, antagligen också för många andra.
För mig kan känslan slå till just när livet känns bra, skönt och bekvämt.

Som i dag. En skön söndag eftermiddag.
Barnen och deras far skidar ute på gården, själv har jag en bra bok att läsa. Jag ligger på soffan och njuter, men plötsligt gör sig otillräckligheten påmind.

I ett huj är jag uppe ur soffan. Tankarna mal. Vad borde göras?
Borde jag ta itu med skolådorna uppe i skåpet? vi har ju så många onödiga skopar. Söndriga skor, för små skor, skor ingen använder.

Vad annat borde göras? Min firma gör sig påmind. Länge sen jag gett mig tid att tillverka något!
 Och inbjudan vi fick till knytkalaset! Vad skall vi göra? Barnen är trötta, jag är trött, imorgon är det vardag igen, borde vi inte gå när vi fått en inbjudan?
Vad tänker dom andra om vi inte kommer, vi har ju sagt att vi kommer!

Tankarna mal.

Olet riittävä! -Du är tillräcklig!

Jag vet, du har sagt det förr Gud!

Men gör jag rätt?
Ska jag verkligen bara lägga mig ner och läsa en bok?
Avboka besöket hos goda vänner? Får man verkligen göra så?
Tusen saker som jag vill, måste, kunde göra mal i mitt huvud.
Och den sköna känslan av frid är bortblåst.

Eller är det fel att sträcka och tänja och gå över sina egna gränser, gång efter gång för att vara till lags. För att ge efter för känslan av otillräcklighet?

"Tack Herre för att jag inte behöver känna mig otillräcklig.
Du har sagt att jag räcker till, jag duger.
För Du Herre har skapat mig. Det räcker!
Vad jag gör ökar inte mitt värde.
Tack för att Du visade exempel och drog dig undan när Du behövde vila.
Lär mig att jag räcker till, i dag, i morgon, varje dag."
Amen