Semestern den efterlängtade har startat. Förväntningarna är skyhöga. Men i mig bor en isklump som inte vill smälta.
Brådskan jag hade ännu minuten innan jag stängde dörren till jobbet bor kvar i mina muskler.
Jag tillåter inte min hjärna att gå ner i varv, för då, vad händer då? Kommer jag att bli en våt fläcka av tårar? Kommer filmen att spelas upp igen? Kommer mitt minne att svämmas över av alla möten, livshistorier, känslor? Jag orkar inte spela filmen en gång till, jag vill lägga det åt sidan utan att känna, tänka eller se!
Hjärna, hjärta och känslor rusar vidare, utan att tänka, känna eller vara varse om nuet. Jag vill inte stanna, för finns det något som fångar upp mig när tårarna kommer?
Låter det bekant? Semester, härligt ord, skyhöga förväntningar.
Ett klokt råd jag hörde på radion i fjol var att veckan innan semestern startar börja trappa ner.
Borde ha lytt rådet!
Nu sitter jag här efter att ha åkt 500km/h och tvärnitat mitt i semestern.
Hoppas Ni får en rogivande semester! Ge Er tid att trappa ner! Tid att känna och tänka!
No comments:
Post a Comment